Från skogsbygd till grön kust
Norra Blekinge hör ihop med det sydsvenska urbergslandskapet. Sprickor i berggrunden styr många dalar och vattendrag, medan morän, sjöar och våtmarker fyller sänkorna mellan höjderna. Halen visar denna skogsbygd kring länets största sjö. Äldre bok, ek och tall växer vid branta bergknallar, myrpartier och mörka småsjöar. Under varma somrar kan metangas lyfta den dränkta torvmarken Gasön mot vattenytan; när temperaturen sjunker försvinner den under sjön igen.
Söderut når ädellövskogen ända fram till havet och fortsätter på halvöar och öar. Ek, bok, avenbok och andra lövträd får sällskap av hagar, strandängar, hällmarker och grunda vikar. Blekinges kust skiljer sig därmed från öppnare, trädfattiga skärgårdar: det gröna lövskogsbandet följer ofta vattenbrynet och binder ihop landmiljöer med tångbälten och skyddade lekplatser för fisk.
En å genom sprickberget
Mörrumsån samlar vatten från det småländska höglandet och går genom Blekinge mot Pukaviksbukten. I Mörrumsåns dalgång följer reservatet en drygt milslång sprickzon. Mellan Hemsjö och Åkeholm ligger lodväggar, branta sluttningar och blockmarker, och ån faller mer än trettio meter genom flera forsar. När dalen öppnar sig mot Svängsta blir vattnet lugnare.
Översvämningarna skapar svämlövskog på öar och stränder, med al, björk, ek och ask, medan betade marker och slåttermader håller andra delar öppna. Mer än hälften av Sveriges sötvattensfiskarter har påträffats i ån, som också hyser ett av landets största bestånd av tjockskalig målarmussla. Naturvärdena har alltså vuxit fram ur samspelet mellan strömmande vatten, berggrund, återkommande översvämning och ett landskap som människor har brukat under lång tid.
Öar och lövskog vid havet
Hanö bär spår från helt andra tidsdjup. Ön är ett restberg vars former började utvecklas i tropiskt klimat och senare slipades av is. Nära Fyrkullen ligger en strandvall omkring 53 meter över dagens hav, avsatt för ungefär 14 000 år sedan när bara toppen stack upp ur Baltiska issjön. I söder finns en av Sveriges största avenbokskogar, och i norr ändrar klapperreveln Bönsäcken fortfarande riktning efter strömmar och vågor.
Eriksbergs stränder samlar klippkust, hällmark, alkärr, bokskog och små strandängar längs en omväxlande kustremsa. Omkring femhundra skalbaggsarter och minst femton fladdermusarter har registrerats, en rikedom som hänger samman med gamla lövträd och lång skoglig kontinuitet. Hanö, Halen, Mörrumsåns dalgång och Eriksbergs stränder visar därför inte fyra lösa naturtyper, utan en tydlig resa från inlandets sjöskog via rinnande vatten till en lövskogskust som fortsätter ut bland öarna.
