Där sand, å och stad möts
Alet ligger mellan staden och havet. Strand, låga dyner, tallskog och alsumpskog omger de öppna marker där Halmstads civila flygfält låg fram till slutet av 1950-talet. Under det senaste seklet har sandvandring flyttat strandlinjen utåt. Nissans sötvatten och sediment påverkar samtidigt det grunda hav som används av fisk och rastande fåglar.
Söderut ligger Trönninge ängar på låga, sandiga marker som delvis översvämmas på våren. Betade fuktängar, åkrar och både anlagda och naturliga våtmarker samlar gäss, änder och vadare. En stor skrattmåskoloni häckar där, medan Fylleån längs reservatet bär en ursprunglig laxstam och flera andra vandrande fiskar.
Bäckskog och gamla betesträd
Möllegård är den slutnare kontrasten. Nyrebäcken rinner genom alsumpskog där klibbalarna är omkring hundra år och bär ovanliga lavar. På torrare mark står grova, vidkroniga ekar kvar från ett äldre beteslandskap. Backsippan och det hotade hallandsbjörnbäret visar två andra sidor av samma långa markhistoria.
De tre områdena knyts samman av vatten men fungerar olika: hav och sand bygger om Alet, vårflöden öppnar Trönninge ängar för fåglar och Nyrebäcken håller Möllegårds skog fuktig och skuggig. Det ger Halmstad en tydlig följd från kust till våtmark och vidare in under lövskogens kronor.