En slätt mellan skogshöjder
Örebro län kan läsas som tre stora landskap. Närkeslätten och Hjälmarsänkan bildar ett flackt bälte genom mitten. Norrut tar Bergslagens och Kilsbergens skogar vid, med höjder, breda dalgångar, sjöar och vattendrag. Söderut reser sig Tiveden och Tylöskog. Kraftiga förkastningar gör övergången mellan öppen slätt och skogsbygd ovanligt tydlig.
Marken bär spår efter både inlandsisen och senare mänsklig omformning. Isälvar lämnade sandfält, åsar och dyner, medan grunda sjöar och mossar utvecklades på lågt liggande mark. Hjälmarens sänkning i slutet av 1800-talet förändrade stora våtmarker. I dag visar flera reservat att naturvård inte bara handlar om att lämna mark orörd, utan också om att återställa vatten och fortsätta äldre hävd.
Två nationalparker med olika historia
Tivedens nationalpark, som delas med Västra Götalands län, ligger i ett rutnät av sprickor som började bildas för omkring en miljard år sedan. Inlandsisen lämnade flyttblock som kan vara tio meter höga. Mellan dem finns sjöar, sumpskog och brandpräglad tallskog. Fler än 770 skalbaggsarter har påträffats i området.
Garphyttan vid Kilsbergens fot berättar nästan motsatsen. Nationalparken skyddades 1909 för blomsterprakten i det gamla odlingslandskapet. När slåtter och bete upphörde växte ängarna igen, och det tog omkring trettio år innan sambandet blev tydligt: mångfalden hade skapats av långvarigt brukande. Sedan 1940-talet har ängarna åter skötts årligen, medan stora delar av skogen får utvecklas friare.
Sjöar som försvann och gölar som blev kvar
Kvismaren bestod tidigare av två grunda sjöar omgivna av vidsträckta slåttermarker. När Hjälmaren sänktes med en och en halv meter började vattnen växa igen. Vallning och rätade kanaler förändrade området ytterligare, men senare restaurering har återskapat sjöytor och strandängar för rastande och häckande fåglar. På Öby kulle samlas samtidigt stora mängder ormar bland solvarma stenar under vårens första varma dagar.
Knuthöjdsmossen vilar ovanpå sand från en gammal isälvsmynning. När klimatet blev fuktigare växte en högmosse upp över sandslätten. Hundratals gölar når ned till isälvssanden, och en tio meter hög dyn visar hur vinden hann flytta material innan växtligheten band det. Smålommen häckar vid de fiskfattiga småvattnen men flyger till större sjöar för att hämta föda. Tillsammans visar platserna hur berggrund, is, vatten och skötsel fortsätter att forma länet på helt olika tidsskalor.
