Ett landskap som reste sig ur havet
Västernorrlands landskap bär tydliga spår av den senaste istidens inlandsis. Inlandsisens tyngd pressade ner marken, medan is och smältvatten följde sprickor i berggrunden. När isen drog sig undan täckte havet stora delar av dagens län. Sedan började landet resa sig.
Vågorna hann sortera jordlagren innan strandlinjen flyttades österut. Finkorniga sediment blev kvar i dalarnas lägre delar, medan höjder spolades rena eller täcktes av klapper. Vid Höga Kusten ligger den högsta gamla kustlinjen 286 meter över dagens havsnivå. Landhöjningen pågår fortfarande: grunda vikar förändras, nya strandpartier träder fram och platser som en gång låg vid havet finns nu långt ovanför det.
Havet är bara början
Västernorrland fortsätter från skärgård och vågexponerade hällmarker in i ett landskap av älvdalar, skogsberg, sjöar och myrar. Ljungan, Indalsälven och Ångermanälven bildar de stora vattenstråken genom länet, men dalarna ser inte likadana ut. Några är trånga och branta, andra öppnare och rikare på sjöar. När älvarna och deras biflöden har skurit sig genom berg och äldre sediment har de lämnat terrasser, nipor, raviner och branta dalsidor efter sig.
Mellan dalgångarna breder barrskogen ut sig över både kullig terräng och flackare höjder. På torra hällmarker står ofta gles tallskog; granen får större utrymme på fuktigare mark och lövträden längs vatten och i raviner. Myrar, sjöar och fuktstråk öppnar skogen och binder samman vattnets väg genom landskapet. Samma långa utveckling syns alltså i många former. Kust, älvar, skog och våtmark är inte skilda världar, utan delar av ett län som fortfarande formas av berg, vatten och landhöjning.
Fyra områden visar länets variation
I Skuleskogens nationalpark går det att läsa Höga Kustens historia i kalottberg, klapperfält och en gammal strandlinje högt över havet. Där finns samtidigt skog, myrar och sjöar som en gång var havsvikar. Smitingen-Härnöklubb visar en annan sida av kusten: vågor har format block- och stenstränder, raukar och tunnelgrottor, och landhöjningen har lyft äldre formationer ovanför dagens strand.
Västanåfallet ligger i Mjällåns dalgång, där en mäktig isälv först avsatte sten, grus, sand och finare material och senare vattendrag fortsatte att skära i lagren. Längre inåt landet ligger Åsens naturskog. Den relativt flacka, grandominerade skogen är präglad av äldre bränder, myrar, fuktstråk, gamla tallar och död ved.
