Bergåsar över slätten
Skånes stora kontraster börjar i berggrunden. Urbergsåsar som Söderåsen höjer sig över områden där yngre sedimentära lager och bördiga jordar har gett öppnare odlingsbygd. Kusten skiftar mellan sand, strandäng, klint och branta erosionssluttningar. Där marken är kalkrik uppstår miljöer för orkidéer och annan krävande flora; på magrare urberg och sand utvecklas helt andra växtsamhällen.
Söderåsen började bildas som en horst för omkring fyrahundra miljoner år sedan när omgivande berg sjönk längs förkastningar. Sprickdalarna skar genom gnejs och gnejsgranit, och senare istider och frostsprängning skapade de stora rasbranterna. Solbelysta sydsluttningar kan bära torktåliga skorplavar medan skuggiga nordsidor täcks av fuktälskande mossor och lavar. Mellan branterna växer en av norra Europas största sammanhängande skyddade ädellövskogar.
Tre nationalparker, tre skogshistorier
Dalby Söderskog är motsatsen i skala: med 36 hektar är den Sveriges minsta nationalpark. När området skyddades 1918 var det en öppnare skog med stora ekar och bokar, präglad av tidigare bete. Betesförbudet gjorde skogen tätare och lät döda träd ligga kvar. I dag utvecklas den mot naturskog med många lövträd, samtidigt som vitsippa, gulsippa, vårlök och hålnunneört hinner blomma innan lövkronorna stänger ute vårens ljus.
Stenshuvud samlar ännu fler miljöer kring ett 97 meter högt granitrestberg vid Hanöbukten. Avenbokskog och gamla ekar följer sluttningarna, men här finns också sandhed, alkärr, kalkfuktäng, strand och hav. Omkring sexhundra kärlväxter har noterats. Klapperfält och strandvallar 32 meter över dagens hav visar äldre kustnivåer, medan fornborgsmur, odlingsrösen och vidkroniga träd berättar att nationalparken länge har varit ett brukat landskap.
När marken fortsätter att röra sig
På Ven slutar den odlade öns platå i backafall som på vissa ställen är 30 till 40 meter höga. Regn, grundvatten och vågor får materialet att rasa och glida mot Öresund. Backsvalor gräver bon i nakna ytor, medan kalkrika torra sluttningar och blötare rikkärr hyser olika växtvärldar. Jättefräken, som bara finns på ett fåtal svenska platser, är en av öns ovanligheter.
De fyra områdena visar att Skånes natur inte kan sammanfattas som slätt. Söderåsens berg har spruckit och frusit sönder, Dalby Söderskog har förändrats när betet upphörde, Stenshuvud samlar granitberg och kustens mosaik, och Vens backafall formas fortfarande av erosion. Berggrund, vatten och lång markanvändning fortsätter alltså att skapa nya skillnader i ett län där avstånden mellan miljöerna är små.
